Umbra har valt att flytta med sin mamma Ester. Huset har en ateljé där Ester kan måla och allt ska bli så bra. Men medan Ester målar allt mer intensivt, känner sig Umbra ensam och övergiven. Ingen har tvättat, maten tar slut och det finns inga pengar. Umbra saknar sina vänner i stan och känner sig liten i de stora rummen. Då upptäcker hon att de inte är ensamma i huset.
”I källaren bor ett svårfångat väsen, den nästan genomskinliga flickan Isa, kanske en sagoprinsessa, kanske en älva. Umbras försök att närma sig henne och ta reda på vem hon är blir den kraft som driver berättelsen framåt. Men det är relationen mellan mor och dotter, mellan barn och förälder, som är mest intressant. Vem tvingas ta ansvar för vem? Vad ska man prioritera i livet, skapandet och karriären eller omsorgen om de nära och kära? Kan man överhuvudtaget välja och prioritera?
Maud Mangold ger inga svar och moraliserar inte. Men hennes svävande, skimrande berättelse får en tänkvärd tyngd tack vare de frågor som ställs. En barlast höll jag på att säga, några sandsäckar ord som hjälper mänskliga fartyg att hålla kursen på livets hav.”
Johan Werkmäster/ Göteborgs-Posten