Vilma och guldkulan

 

”– Åh, vad du måste längta efter henne, hade Bibbi sagt när Vilma bad om ledigt för att åka med morfar till flygplatsen.

Gjorde hon det? Ja, så klart. Eller - nej, inte speciellt. Egentligen var hon mest nervös. Det blev bara tomt i huvudet när Vilma tänkte på att mamma snart skulle komma.”


Vilmas mamma kommer på besök med sin nya man och deras lilla pojke, som är Vilmas halvbror. Och fast de skajpar varje vecka känns det ovant och konstigt. När mamma frågar om Vilma vill flytta till henne i Nya Zeeland gör det ont i magen och allt blir fel. Bara faster Siri förstår: att Vilma har det bra hos pappa och inte vill lämna sina vänner, sin skola - vättarna.

”Vilma öppnade ögonen. Framför henne stod ett djur. Eller? Hon hade aldrig sett något liknande. En jätteskalbagge med snabel? Benen var metalliskt röda och glest håriga. Ryggen en grön-blå-guld-skimrande sköld. Och så hade den antenner med tofsar längst ut, de satt fast på snabeln. Ögonen var stora och runda.

– Visst är han gullig? sa Aspa.

– Häftigt! sa Vilma. En snytbagge? Var det den lilla som satt i guldburen?

– Just det, sa Aspa. Visst är jag bra på att förstora?


Aspa är Vilmas allra bästa vättevän. Med Aspa är det alltid roligt och nu kan de flyga med hennes tama snytbagge. Men det finns ett problem. Vättarna har lånat saker från kyrkan och Vilmas vän Patrik anklagas för stöld. Det går inte att be vättarna lämna tillbaka guldkulan, de skulle inte förstå varför. Istället måste Vilma och Max hitta på en annan lösning.”

Rabén&Sjögren  2012

ISBN 978-91-29-68113-0

Bilder: Maria Sandberg