Vad är egentligen tur? Vad är ödet? Finns det krafter som styr? Eller är det kanske människan själv som väljer sitt öde?

I Dödgrävarens gåva har jag lekt med de här frågorna.

Det var inte meningen från början att alrunan skulle få så stort utrymme, men den bredde ut sig och tog plats. Till slut blev den en liten levande rotgubbe. Ett mycket nyckfullt väsen, som Samuel har fullt sjå att hålla ordning på. Mäster Skräddare räddas ur en ekonomisk katastrof och moster Emma tillfrisknar efter sin sjukdom, antingen det är alrunans förtjänst eller inte. Under tiden växer Samuel, tar ansvar och blir allt modigare. 

“Samuel tog fram sin kakburk. Överst låg den svarta begravningskaramellen och en gyllene knapp med ett sirligt ankare som han fått av moster Emma. Där fanns också en del vackra stenar, en snäcka och en grön glasbit som slipats av havet. Och så munspelet, som var det dyrbaraste Samuel ägde.

Dödgrävarens rot fick precis rum bredvid munspelet. Alldeles precis gick den in, så att ingen av rotspetsarna behövde böjas. Ett gott tecken! Han strök med pekfingret över roten. Nu tyckte han att den nästan liknade en halv människa, med ben som slutade i smala fötter.”


Samuel passar inte till lärpojke hos smeden. Vilken tur han har som istället hamnar hos en skräddare. Och att han träffar Lisa igen, det är också tur. Ja, turen räcker även till henne när hon får en chans att slippa den elaka hattmakerskan. Men att äga en magisk rot, en alruna, är som att äga en varghund. Man måste sköta den mycket noga och när Samuel återvänder från landet finns alrunan inte kvar i burken. Turen vänds i otur, ingenting är sig längre likt.

Rabén&Sjögren 2006

ISBN 978-91-29-66421-8


RecensionerRec._Dodgravarens....html